Det tog länge innan jag förstod att alla känslor är okej. Att man får känna starkt, länge och intensivt utan att det är fel eller konstigt.
 
Jag önskar att jag hade vetat det när jag var liten. När jag var så nervös inför att gå till tandläkaren att jag mådde illa en vecka i förväg. När jag var så upphetsad inför att åka till äventyrsbadet att jag inte kunde sova natten innan. När jag blev så ångestfylld över att ha glömt badkläderna hemma att jag sprang till toaletten och kräktes, bara för att jag trodde att jag inte skulle få följa med. De vuxna omkring mig tittade bekymrat på varandra och visste inte hur de skulle dämpa mina starka känslor. Jag önskar att de hade vetat, och kunnat lära mig, att känslor inte är till för att dämpas. Känslor är till för att upplevas. De kommer och går och är inte farliga. Våra flyktbeteenden däremot, som vi tar till för att undvika känslor, kan i värsta fall bli farliga. Det är genom dem vi riskerar att göra illa oss själv och andra.
 
Puberteten och tonåren är en jobbig tid för de flesta. För mig, som redan var känslig, skapade hormonerna ett kaos. Vid det laget kände jag mig själv, jag visste att mina känslor ofta blev stora och okontrollerbara och därför var jag tvungen att vara beredd på precis allt, precis hela tiden. Allt som hände skulle analyseras. Allt som eventuellt SKULLE kunna hända skulle analyseras ÄNNU mer. Ångesten satte sig fysiskt i min kropp. Den krånglade till min mage, gjorde det svårt att äta, gjorde mina muskler spända och påverkade kontakten med verkligheten. Jag kan fortfarande må så där ibland, men oftast orkar jag inte visa mig svag och rädd för folk jag inte är bekväm med. Det är långt ifrån alla som förstår.
 
"Du är ju en smart och duktig tjej. Om du bara kunde fokusera på något positivt istället?"
"Nej, nu får du lugna ned dig och sluta gråta."
"Sluta tänk på det nu! Det hjälper inte att du ältar det."
 
WOW!!!! Asså ba wow. Så hjälpsamt. Ska jag fokusera på nåt positivt? Sluta gråta? Ba tänka på nåt annat? Shit asså, att jag inte tänkte på det. Vips, så släppte ångesten. Tack!!!!!! Asså ärligt talat, tack så jävla mycket. Puss å kram.
 
Det funkar inte så. Sorry. Däremot är det ett supereffektivt sätt att ge den känsliga personen ännu mer jobbiga känslor att hantera. "Jahapp, nu blev hen irriterad på mig för att jag inte kan sluta känna det jag känner och tänka det jag tänker. Fan också. Jag måste verkligen ha något fel i huvudet." Det inte lätt att hantera ångest. Varken när man själv eller någon annan har den. Om du har sagt något av det ovanstående till någon så var det säkert med kärlek och omtanke i botten. Lösningen kanske fanns där, alldeles uppenbar för dig, utan att personen såg den. Eller så såg personen lösningen, men kunde inte ta den till sig. Om man känner någonting väldigt starkt kan man inte bara "sluta" med det. Föreställ dig att du skulle vinna 100 miljoner på Triss. Precis när du är så glad att det känns som att du ska flyga ut i rymden och glida runt där i extas tills hjärtat exploderar, kommer någon och vrålar dig i ansiktet. "SLUTA VARA GLAD!!!" Va? Vadå sluta vara glad, det går ju inte? Nej, precis.
 
Jag skämdes för mina känslor alldeles för länge. Ända upp i vuxenlivet kände jag att jag var skev och fel för att jag gråter ofta och mycket, för att jag ältar händelser som andra släpper och oroar mig för saker som är utom min kontroll. För att jag inte blir kär, utan superduperkär. Går och är hög av lycka hela dagarna, fram tills det att förhållandet börjar krångla. Då mår jag istället superduperskit, ända tills det löser sig eller förhållandet tar slut. Bär jag en stark känsla inom mig överskuggar den allt annat och jag får svårt att fokusera på vardagliga saker. För några år sedan blev jag dumpad av min första pojkvän och var ledsen väldigt länge efteråt. Självklart tänkte jag: "nu har det gått flera månader, varför ältar jag detta fortfarande, vad är det för fel på mig?". Det var då jag läste någonting som förändrade mitt liv:
 
 
 
 
Jag kommer aldrig nedvärdera mig själv på samma sätt igen. Det är svårt, särskilt när andra inte förstår och tycker att man "överreagerar", men jag är helt övertygad om vad som är rätt för mig. Att inte lägga locket på. Detta betyder inte att jag får högljudda känsloutbrott överallt. Jag hanterar mina känslor, men försöker acceptera dem precis för vad de är. Emotioner. Ibland är de starka, ibland svaga. Men de måste få finnas där. Precis som jag måste få finnas här och vara precis den jag är.
 
...
 
(För den som känner igen sig i detta kan det vara hjälpsamt att ta reda på om man är en Highly Sensitive Person. Jag är definitivt en. Om man har stora problem med ångest, tvångstankar eller känslokontroll kan det givetvis också grunda sig i någon slags diagnos. Någon sådan har inte jag, vad jag vet i alla fall.)
 
 
Daniell Koepke, HSP, Highly Sensitive Person, Känslor, Ångest,
Min lillebror kastar dinosaurier över axeln. Han tuggar på nappen i mungipan och går igenom hela lådan. Först tar han upp en figur, kanske en triceratops, och granskar den. Lika snabbt verkar han bestämma sig för att den inte är något att ha, och slänger den bakåt. Snart har han träffat ett annat dagisbarn i huvudet. Hon gråter högt och fröknarna kommer rusande, men Johannes sitter kvar på golvet. Väljer en tyrannosaurus rex.
 
På farmor och farfars balkong har mamma och pappa inte tid att sitta och prata om tråkiga vuxensaker. De måste hela tiden resa sig, springa iväg och ta reda på vad Johannes gör. Han kan aldrig sitta still och reagerar inte när man ropar hans namn. "Hör han inte vad man säger?" undrar farmor. "Johannes rumpa går som en propeller", säger jag.
 
Jag sitter på sängen och är fem år. Mamma och pappa kommer in och ser allvarliga ut. "Johannes är autistisk", säger de. "Det betyder att han inte förstår saker lika bra som vi gör." Jaha, tänker jag. Det visste jag väl redan, att Johannes inte fattar.
 
Middagen är uppäten sedan länge, men mamma, pappa och Johannes sitter kvar vid bordet. Johannes slutar aldrig gråta. "Vad är det gubben," frågar de, "varför är du ledsen?" Jag går förbi dörröppningen, fram och tillbaka flera gånger, men det är ingen som ser mig. Till sist går jag in på mitt rum, stänger dörren och slår igång bandspelaren. Trycker på Play och Record samtidigt, så att den spelar in mig. "NNNNNNNGGGGGHHHH!!!" Jag vrålar ut min frustration genom sammanbitna tänder, och trycker sedan på stoppknappen. Sedan ångrar jag mig, och trycker på Play och Record igen. "NNNNNNNGGGGGHHHH!!!!!!"
 
Johannes är jättesöt. Det är därför de håller på med honom hela tiden. Han har mörkblont hår och världens mjukaste, runda kinder. Jag misstänker att han är sötare än mig. Därför ritar jag en teckning på hans ansikte, och lägger till vingar som växer ut precis ovanför öronen. Om hans huvud bara kunde flyga iväg och vara gulligt någon annanstans, då skulle alla mina problem vara lösta.
 
När jag pressar handflatorna och fotsulorna mot varsin sida av dörrkarmen så kan jag faktiskt klättra! Jag kommer högt upp och får utsikt över vardagsrummet, men efter en stund blir det jobbigt att hålla sig kvar. Samtidigt som jag släpper taget ser jag ett ljust huvud röra sig under mig. Jag landar rakt på Johannes. Vi ramlar ihop i en hög på golvet och jag är livrädd. Trots att han verkar oskadd börjar jag gråta hysteriskt. Han tittar förvirrat på mig och försöker förstå. Sedan börjar hans underläpp också darra. Allt jag gör vill han också göra.
 
Jag sitter vid köksbordet och är tjugotre år. Mamma lyssnar när jag berättar något, men mitt i allt måste hon avbryta.
"Vänta lite! Johannes, var det gott? Vill du ha mer mat eller är du färdig?"
Jag suckar för att jag inte får berätta klart. Johannes vill ha mer mat, och mer läsk. Han tar den stora PET-flaskan och börjar hälla. Medan han gör det sänker han huvudet för att se hur mycket jag har i mitt glas.
"Hörru, du behöver inte göra precis likadant!" säger jag och ler. Johannes vet att han inte behöver, men vill ändå.
"Jo, det heter likadant!" säger han och fnissar förtjust. Allt jag gör vill han också göra. Och allt han gjort är för alltid förlåtet.
Autism, Familj, Föräldraskap, Johannes, Mamma, Minnen, Pappa, Svartsjuka, Syskon,