agnes analyser

 

Jag önskar att jag hade vetat det när jag var liten. När jag var så nervös inför att gå till tandläkaren att jag mådde illa en vecka i förväg. När jag var så upphetsad inför att åka till äventyrsbadet att jag inte kunde sova natten innan. När jag blev så ångestfylld över att ha glömt badkläderna hemma att jag sprang till toaletten och kräktes, bara för att jag trodde att jag inte skulle få följa med. De vuxna omkring mig tittade bekymrat på varandra och visste inte hur de skulle dämpa mina starka känslor. Jag önskar att de hade vetat, och kunnat lära mig, att känslor inte är till för att dämpas. Känslor är till för att upplevas. De kommer och går och är inte farliga. Våra flyktbeteenden däremot, som vi tar till för att undvika känslor, kan i värsta fall bli farliga. Det är genom dem vi riskerar att göra illa oss själv och andra.

 

Puberteten och tonåren är en jobbig tid för de flesta. För mig, som redan var känslig, skapade hormonerna ett kaos. Vid det laget kände jag mig själv, jag visste att mina känslor ofta blev stora och okontrollerbara och därför var jag tvungen att vara beredd på precis allt, precis hela tiden. Allt som hände skulle analyseras. Allt som eventuellt SKULLE kunna hända skulle analyseras ÄNNU mer. Ångesten satte sig fysiskt i min kropp. Den krånglade till min mage, gjorde det svårt att äta, gjorde mina muskler spända och påverkade kontakten med verkligheten. Jag kan fortfarande må så där ibland, men oftast orkar jag inte visa mig svag och rädd för folk jag inte är bekväm med. Det är långt ifrån alla som förstår.

 

 

WOW!!!! Asså ba wow. Så hjälpsamt. Ska jag fokusera på nåt positivt? Sluta gråta? Ba tänka på nåt annat? Shit asså, att jag inte tänkte på det. Vips, så släppte ångesten. Tack!!!!!! Asså ärligt talat, tack så jävla mycket. Puss å kram.

 

Det funkar inte så. Sorry. Däremot är det ett supereffektivt sätt att ge den känsliga personen ännu mer jobbiga känslor att hantera. "Jahapp, nu blev hen irriterad på mig för att jag inte kan sluta känna det jag känner och tänka det jag tänker. Fan också. Jag måste verkligen ha något fel i huvudet." Det inte lätt att hantera ångest. Varken när man själv eller någon annan har den. Om du har sagt något av det ovanstående till någon så var det säkert med kärlek och omtanke i botten. Lösningen kanske fanns där, alldeles uppenbar för dig, utan att personen såg den. Eller så såg personen lösningen, men kunde inte ta den till sig. Om man känner någonting väldigt starkt kan man inte bara "sluta" med det. Föreställ dig att du skulle vinna 100 miljoner på Triss. Precis när du är så glad att det känns som att du ska flyga ut i rymden och glida runt där i extas tills hjärtat exploderar, kommer någon och vrålar dig i ansiktet. "SLUTA VARA GLAD!!!" Va? Vadå sluta vara glad, det går ju inte? Nej, precis.

 

Jag skämdes för mina känslor alldeles för länge. Ända upp i vuxenlivet kände jag att jag var skev och fel för att jag gråter ofta och mycket, för att jag ältar händelser som andra släpper och oroar mig för saker som är utom min kontroll. För att jag inte blir kär, utan superduperkär. Går och är hög av lycka hela dagarna, fram tills det att förhållandet börjar krångla. Då mår jag istället superduperskit, ända tills det löser sig eller förhållandet tar slut. Bär jag en stark känsla inom mig överskuggar den allt annat och jag får svårt att fokusera på vardagliga saker. För några år sedan blev jag dumpad av min första pojkvän och var ledsen väldigt länge efteråt. Självklart tänkte jag: "nu har det gått flera månader, varför ältar jag detta fortfarande, vad är det för fel på mig?". Det var då jag läste någonting som förändrade mitt liv: