Igår släpptes ett videoklipp där Delmon Haffo, digital kommunikatör för Moderaterna och ordförande för M i Salem, kallar socialdemokraten Annika Strandhäll för "hora". Detta för att hon skämtade om att man kanske bör ompröva de amerikanska männens rösträtt (underförstått: för att Trump vann valet).
 
 
Jag tror att de flesta av er håller med om att Haffo har tagit ett rejält snedsteg här. Några av er kanske också tycker att Strandhälls skämt var osmakligt. Det tycker Haffo i alla fall:
 
 
Varför ska kvinnor få dra sådana skämt och inte män? Är inte det omvänd sexism? Vill vi inte att alla ska behandlas lika?
 
Jo. Men med det sagt vill jag understryka att det inte är lika hemskt om kvinnor skämtar på det sättet. Jag vill till och med påstå att kvinnor FÅR skämta på det sättet. Låt mig förklara varför.
 
Föreställ dig att du är liten och har ett småsyskon, eller någon annan snorunge du måste dras med. Ungen är retsam och ger dig en massa tjuvnyp, du tappar tålamodet och slår tillbaka. Vips så är en vuxen där.
 
         - Vad håller du på med?!
         - Det var inte jag som började, säger du förargat.
         - Nej, men du borde veta bättre, blir svaret.
 
Så jäkla orättvist, eller hur? Men nu när du är vuxen förstår du. Du hade ett ansvar. Du var större och starkare och hade fler förmåner. Du var redan i ett överläge och din position hotades inte av den lilla, oavsett hur många tjuvnyp du fick. Visst, i en perfekt värld gör man inte varandra illa överhuvudtaget, men det är ALLTID mycket fulare om en stark slår en svag.
 
Nu kanske du tycker att jag underminerar kvinnor, eller så håller du inte med om att kvinnor förtrycks av män. Så är det däremot! Vi har en svagare position i samhället och det finns hur många argument som helst för det (som jag inte tänker gå in på här).
 
Skämtar man om att ta bort den kvinnliga rösträtten så gör det ont i oss kvinnor, helt enkelt för att den inte är en självklarhet. För mindre än hundra år sedan fanns den inte. Skämtar man däremot om att ta bort den manliga rösträtten så blir det någonting helt annat. Vi skrattar åt det för att tanken är absurd. Det finns ingen smärtsam nerv i det skämtet, och däri ligger skillnaden.
 
 
 
Vi människor gillar att skratta åt överheten. Ibland känns det till och med nödvändigt, för att världen är så orättvis och vi måste ha humor för att orka med. Däremot är det osmakligt att sparka på den som redan ligger ned. Så nej, Delmon Haffo, att skämta om män är inte samma sak som att skämta om kvinnor. Män blir inte systematiskt förtryckta på grund av sitt kön. Tack och hej.
 
 
Annika, Delmon, Feminism, Haffo, Hora, Omvänd, Rösträtt, Sexism, Skämt, Strandhäll,
Det tog länge innan jag förstod att alla känslor är okej. Att man får känna starkt, länge och intensivt utan att det är fel eller konstigt.
 
Jag önskar att jag hade vetat det när jag var liten. När jag var så nervös inför att gå till tandläkaren att jag mådde illa en vecka i förväg. När jag var så upphetsad inför att åka till äventyrsbadet att jag inte kunde sova natten innan. När jag blev så ångestfylld över att ha glömt badkläderna hemma att jag sprang till toaletten och kräktes, bara för att jag trodde att jag inte skulle få följa med. De vuxna omkring mig tittade bekymrat på varandra och visste inte hur de skulle dämpa mina starka känslor. Jag önskar att de hade vetat, och kunnat lära mig, att känslor inte är till för att dämpas. Känslor är till för att upplevas. De kommer och går och är inte farliga. Våra flyktbeteenden däremot, som vi tar till för att undvika känslor, kan i värsta fall bli farliga. Det är genom dem vi riskerar att göra illa oss själv och andra.
 
Puberteten och tonåren är en jobbig tid för de flesta. För mig, som redan var känslig, skapade hormonerna ett kaos. Vid det laget kände jag mig själv, jag visste att mina känslor ofta blev stora och okontrollerbara och därför var jag tvungen att vara beredd på precis allt, precis hela tiden. Allt som hände skulle analyseras. Allt som eventuellt SKULLE kunna hända skulle analyseras ÄNNU mer. Ångesten satte sig fysiskt i min kropp. Den krånglade till min mage, gjorde det svårt att äta, gjorde mina muskler spända och påverkade kontakten med verkligheten. Jag kan fortfarande må så där ibland, men oftast orkar jag inte visa mig svag och rädd för folk jag inte är bekväm med. Det är långt ifrån alla som förstår.
 
"Du är ju en smart och duktig tjej. Om du bara kunde fokusera på något positivt istället?"
"Nej, nu får du lugna ned dig och sluta gråta."
"Sluta tänk på det nu! Det hjälper inte att du ältar det."
 
WOW!!!! Asså ba wow. Så hjälpsamt. Ska jag fokusera på nåt positivt? Sluta gråta? Ba tänka på nåt annat? Shit asså, att jag inte tänkte på det. Vips, så släppte ångesten. Tack!!!!!! Asså ärligt talat, tack så jävla mycket. Puss å kram.
 
Det funkar inte så. Sorry. Däremot är det ett supereffektivt sätt att ge den känsliga personen ännu mer jobbiga känslor att hantera. "Jahapp, nu blev hen irriterad på mig för att jag inte kan sluta känna det jag känner och tänka det jag tänker. Fan också. Jag måste verkligen ha något fel i huvudet." Det inte lätt att hantera ångest. Varken när man själv eller någon annan har den. Om du har sagt något av det ovanstående till någon så var det säkert med kärlek och omtanke i botten. Lösningen kanske fanns där, alldeles uppenbar för dig, utan att personen såg den. Eller så såg personen lösningen, men kunde inte ta den till sig. Om man känner någonting väldigt starkt kan man inte bara "sluta" med det. Föreställ dig att du skulle vinna 100 miljoner på Triss. Precis när du är så glad att det känns som att du ska flyga ut i rymden och glida runt där i extas tills hjärtat exploderar, kommer någon och vrålar dig i ansiktet. "SLUTA VARA GLAD!!!" Va? Vadå sluta vara glad, det går ju inte? Nej, precis.
 
Jag skämdes för mina känslor alldeles för länge. Ända upp i vuxenlivet kände jag att jag var skev och fel för att jag gråter ofta och mycket, för att jag ältar händelser som andra släpper och oroar mig för saker som är utom min kontroll. För att jag inte blir kär, utan superduperkär. Går och är hög av lycka hela dagarna, fram tills det att förhållandet börjar krångla. Då mår jag istället superduperskit, ända tills det löser sig eller förhållandet tar slut. Bär jag en stark känsla inom mig överskuggar den allt annat och jag får svårt att fokusera på vardagliga saker. För några år sedan blev jag dumpad av min första pojkvän och var ledsen väldigt länge efteråt. Självklart tänkte jag: "nu har det gått flera månader, varför ältar jag detta fortfarande, vad är det för fel på mig?". Det var då jag läste någonting som förändrade mitt liv:
 
 
 
 
Jag kommer aldrig nedvärdera mig själv på samma sätt igen. Det är svårt, särskilt när andra inte förstår och tycker att man "överreagerar", men jag är helt övertygad om vad som är rätt för mig. Att inte lägga locket på. Detta betyder inte att jag får högljudda känsloutbrott överallt. Jag hanterar mina känslor, men försöker acceptera dem precis för vad de är. Emotioner. Ibland är de starka, ibland svaga. Men de måste få finnas där. Precis som jag måste få finnas här och vara precis den jag är.
 
...
 
(För den som känner igen sig i detta kan det vara hjälpsamt att ta reda på om man är en Highly Sensitive Person. Jag är definitivt en. Om man har stora problem med ångest, tvångstankar eller känslokontroll kan det givetvis också grunda sig i någon slags diagnos. Någon sådan har inte jag, vad jag vet i alla fall.)
 
 
Daniell Koepke, HSP, Highly Sensitive Person, Känslor, Ångest,
 
 
Det var bara en tidsfråga. Hagamannen har blivit misshandlad med en golfklubba.
 
Mitt Facebookflöde har redan börjat fyllas av skadeglada kommentarer:
 
"Synd på golfklubban."
"De kommer flå honom levande, var så säkra!"
"Han kommer få så mycket stryk och ingen kommer att tycka synd om honom på grund av det han har gjort."
"Rätt åt fanskapet."
 
Vet ni vad. Jag tycker att ni kan lägga av.
 
Det är precis sådant tänkande som gör att konflikter aldrig tar slut. Hagamannen har gjort fruktansvärda saker, men ingen av dem kan göras ogjorda genom att misshandla, våldta eller döda honom. Jag kan spy galla över Hagamannen och tycka att jag gör en god gärning, men jag gör inte ett skit för att göra världen till en bättre plats.
 
Protestera mot att vårt rättssystem ser ut som det gör, att han är fri trots att risken bedöms vara hög att han faller tillbaka i våldsbrott. Att han får körkort, att han får flytta tilbaka till sina hemtrakter. Men att hoppas att han får "smaka på sin egen medicin" ger bara tillfredsställelse till våra egna idéer om hämnd. En person som Hagamannen kan man inte banka vett i. Han är sjuk på riktigt och kommer förmodligen aldrig förstå vilket lidande han har orsakat hos sina offer. Låt honom stå för vidrigheterna, och sträva själv efter ett liv utan hat och hämndlystnad. Jag är övertygad om att världen blir en mycket bättre plats då.
 
**EDIT** Jag pratar givetvis om oss privatpersoner, vars enda relation till Hagamannen är den vi har fått genom att läsa om honom i tidningen. Att Hagamannens offer och deras anhöriga känner hat och avsky mot honom har jag full förståelse för.
Golfklubba, Hagamannen, Hat, Misshandel, Rättsystem, Skadeglädje, Våldtäkt,