Det var bara en tidsfråga. Hagamannen har blivit misshandlad med en golfklubba.
 
Mitt Facebookflöde har redan börjat fyllas av skadeglada kommentarer:
 
"Synd på golfklubban."
"De kommer flå honom levande, var så säkra!"
"Han kommer få så mycket stryk och ingen kommer att tycka synd om honom på grund av det han har gjort."
"Rätt åt fanskapet."
 
Vet ni vad. Jag tycker att ni kan lägga av.
 
Det är precis sådant tänkande som gör att konflikter aldrig tar slut. Hagamannen har gjort fruktansvärda saker, men ingen av dem kan göras ogjorda genom att misshandla, våldta eller döda honom. Jag kan spy galla över Hagamannen och tycka att jag gör en god gärning, men jag gör inte ett skit för att göra världen till en bättre plats.
 
Protestera mot att vårt rättssystem ser ut som det gör, att han är fri trots att risken bedöms vara hög att han faller tillbaka i våldsbrott. Att han får körkort, att han får flytta tilbaka till sina hemtrakter. Men att hoppas att han får "smaka på sin egen medicin" ger bara tillfredsställelse till våra egna idéer om hämnd. En person som Hagamannen kan man inte banka vett i. Han är sjuk på riktigt och kommer förmodligen aldrig förstå vilket lidande han har orsakat hos sina offer. Låt honom stå för vidrigheterna, och sträva själv efter ett liv utan hat och hämndlystnad. Jag är övertygad om att världen blir en mycket bättre plats då.
 
**EDIT** Jag pratar givetvis om oss privatpersoner, vars enda relation till Hagamannen är den vi har fått genom att läsa om honom i tidningen. Att Hagamannens offer och deras anhöriga känner hat och avsky mot honom har jag full förståelse för.
Golfklubba, Hagamannen, Hat, Misshandel, Rättsystem, Skadeglädje, Våldtäkt,
Min lillebror kastar dinosaurier över axeln. Han tuggar på nappen i mungipan och går igenom hela lådan. Först tar han upp en figur, kanske en triceratops, och granskar den. Lika snabbt verkar han bestämma sig för att den inte är något att ha, och slänger den bakåt. Snart har han träffat ett annat dagisbarn i huvudet. Hon gråter högt och fröknarna kommer rusande, men Johannes sitter kvar på golvet. Väljer en tyrannosaurus rex.
 
På farmor och farfars balkong har mamma och pappa inte tid att sitta och prata om tråkiga vuxensaker. De måste hela tiden resa sig, springa iväg och ta reda på vad Johannes gör. Han kan aldrig sitta still och reagerar inte när man ropar hans namn. "Hör han inte vad man säger?" undrar farmor. "Johannes rumpa går som en propeller", säger jag.
 
Jag sitter på sängen och är fem år. Mamma och pappa kommer in och ser allvarliga ut. "Johannes är autistisk", säger de. "Det betyder att han inte förstår saker lika bra som vi gör." Jaha, tänker jag. Det visste jag väl redan, att Johannes inte fattar.
 
Middagen är uppäten sedan länge, men mamma, pappa och Johannes sitter kvar vid bordet. Johannes slutar aldrig gråta. "Vad är det gubben," frågar de, "varför är du ledsen?" Jag går förbi dörröppningen, fram och tillbaka flera gånger, men det är ingen som ser mig. Till sist går jag in på mitt rum, stänger dörren och slår igång bandspelaren. Trycker på Play och Record samtidigt, så att den spelar in mig. "NNNNNNNGGGGGHHHH!!!" Jag vrålar ut min frustration genom sammanbitna tänder, och trycker sedan på stoppknappen. Sedan ångrar jag mig, och trycker på Play och Record igen. "NNNNNNNGGGGGHHHH!!!!!!"
 
Johannes är jättesöt. Det är därför de håller på med honom hela tiden. Han har mörkblont hår och världens mjukaste, runda kinder. Jag misstänker att han är sötare än mig. Därför ritar jag en teckning på hans ansikte, och lägger till vingar som växer ut precis ovanför öronen. Om hans huvud bara kunde flyga iväg och vara gulligt någon annanstans, då skulle alla mina problem vara lösta.
 
När jag pressar handflatorna och fotsulorna mot varsin sida av dörrkarmen så kan jag faktiskt klättra! Jag kommer högt upp och får utsikt över vardagsrummet, men efter en stund blir det jobbigt att hålla sig kvar. Samtidigt som jag släpper taget ser jag ett ljust huvud röra sig under mig. Jag landar rakt på Johannes. Vi ramlar ihop i en hög på golvet och jag är livrädd. Trots att han verkar oskadd börjar jag gråta hysteriskt. Han tittar förvirrat på mig och försöker förstå. Sedan börjar hans underläpp också darra. Allt jag gör vill han också göra.
 
Jag sitter vid köksbordet och är tjugotre år. Mamma lyssnar när jag berättar något, men mitt i allt måste hon avbryta.
"Vänta lite! Johannes, var det gott? Vill du ha mer mat eller är du färdig?"
Jag suckar för att jag inte får berätta klart. Johannes vill ha mer mat, och mer läsk. Han tar den stora PET-flaskan och börjar hälla. Medan han gör det sänker han huvudet för att se hur mycket jag har i mitt glas.
"Hörru, du behöver inte göra precis likadant!" säger jag och ler. Johannes vet att han inte behöver, men vill ändå.
"Jo, det heter likadant!" säger han och fnissar förtjust. Allt jag gör vill han också göra. Och allt han gjort är för alltid förlåtet.
Autism, Familj, Föräldraskap, Johannes, Mamma, Minnen, Pappa, Svartsjuka, Syskon,
Nyligen meddelade Storsjöbadet i Östersund att de skulle börja sälja burkinis, ett heltäckande badplagg anpassat för muslimska kvinnor. Detta har lett till protester från flera håll. Man menar att om Storsjöbadet via sin försäljning uppmuntrar idéen om att kvinnor måste skyla sig, så stödjer de också den radikala islamismen.
 
Även om burkinin är ny för oss i västvärlden så är knappast diskussionen det. Täckande plagg för muslimer har kritiserats i åratal, och till följd av detta helt förbjudits i Belgien och Frankrike. Många anser att kvinnosynen bakom plaggen är utdaterad och unken, och vill inte att den ska få finnas i Europa.
 
Problemet är att den redan finns här. Många som tycker att det är "sjukt" att en kvinnas hår är sexuellt laddat inom islam anser att kvinnors bröstvårtor bör döljas av samma anledning. Rörelser som Bara Bröst Bara och #freethenipple kämpar för allas rätt att visa upp sin bara överkropp, men möts av kommentarer som: "Man tänker på sex när man ser kvinnobröst, så är det bara. Acceptera det och kämpa för riktig jämställdhet istället. Vill ni att alla män ska få stånd när de kollar på er eller?"
 
 
Censuren av kvinnobröst är ständigt närvarande i vårt samhälle. På sociala medier raderar Facebook och Instagram dagligen bilder på bröstvårtor som de bara antar är kvinnliga. Transpersoner eller andra kroppar som inte ses som könsnormativa skiter de fullständigt i, de tar sig friheten att censurera alla bröst som de uppfattar som icke-manliga. Samma princip gäller i verkligheten. Om en person som identifierar sig som kvinna går topless på stan, så som många män gör om somrarna, blir hon utstirrad och i värsta fall trakasserad. Skulle jag besöka ett badhus endast iklädd badbyxor så kan jag bli utslängd. Jag är alltså förtryckt om jag väljer att bära burkini, men visar jag mina bara bröst är jag radikal och obscen. Vår kultur är oerhört dubbelmoralisk, och vi bör tänka på det innan vi kritiserar andras.
 
Vår syn på kvinnors kroppar och hur de bör kläs kan inte spåras till en specifik religion. Inte bara islam, utan även kristendomen och judendomen har traditionella värderingar som innebär att en kvinna bör skyla sig. Vi kan inbilla oss att ett burkiniförbud skulle frigöra kvinnan, men sanningen är att det bara skulle begränsa henne ännu mer. I vårt moderna Sverige är det upp till var och en att välja sin religiösa tro, och oavsett om man vill visa upp sin kropp eller inte så måste man vara fri att göra så. Fast ingen ska väl tvingas dölja sin kropp om den inte vill? Nej, just det. Vänj dig med att se nakna kvinnobröst i offentligheten då.
Baddräkt, Badkläder, Bara bröst bara, Bikini, Burkini, Feminism, Free the nipple, Islamism, Kvinnoförtryck,