agnes analyser

Min lillebror kastar dinosaurier över axeln. Han tuggar på nappen i mungipan och går igenom hela lådan. Först tar han upp en figur, kanske en triceratops, och granskar den. Lika snabbt verkar han bestämma sig för att den inte är något att ha, och slänger den bakåt. Snart har han träffat ett annat dagisbarn i huvudet. Hon gråter högt och fröknarna kommer rusande, men Johannes sitter kvar på golvet. Väljer en tyrannosaurus rex.

 

På farmor och farfars balkong har mamma och pappa inte tid att sitta och prata om tråkiga vuxensaker. De måste hela tiden resa sig, springa iväg och ta reda på vad Johannes gör. Han kan aldrig sitta still och reagerar inte när man ropar hans namn. "Hör han inte vad man säger?" undrar farmor. "Johannes rumpa går som en propeller", säger jag.

 

Middagen är uppäten sedan länge, men mamma, pappa och Johannes sitter kvar vid bordet. Johannes slutar aldrig gråta. "Vad är det gubben," frågar de, "varför är du ledsen?" Jag går förbi dörröppningen, fram och tillbaka flera gånger, men det är ingen som ser mig. Till sist går jag in på mitt rum, stänger dörren och slår igång bandspelaren. Trycker på Play och Record samtidigt, så att den spelar in mig. "NNNNNNNGGGGGHHHH!!!" Jag vrålar ut min frustration genom sammanbitna tänder, och trycker sedan på stoppknappen. Sedan ångrar jag mig, och trycker på Play och Record igen. "NNNNNNNGGGGGHHHH!!!!!!"

 

Johannes är jättesöt. Det är därför de håller på med honom hela tiden. Han har mörkblont hår och världens mjukaste, runda kinder. Jag misstänker att han är sötare än mig. Därför ritar jag en teckning på hans ansikte, och lägger till vingar som växer ut precis ovanför öronen. Om hans huvud bara kunde flyga iväg och vara gulligt någon annanstans, då skulle alla mina problem vara lösta.

 

När jag pressar handflatorna och fotsulorna mot varsin sida av dörrkarmen så kan jag faktiskt klättra! Jag kommer högt upp och får utsikt över vardagsrummet, men efter en stund blir det jobbigt att hålla sig kvar. Samtidigt som jag släpper taget ser jag ett ljust huvud röra sig under mig. Jag landar rakt på Johannes. Vi ramlar ihop i en hög på golvet och jag är livrädd. Trots att han verkar oskadd börjar jag gråta hysteriskt. Han tittar förvirrat på mig och försöker förstå. Sedan börjar hans underläpp också darra. Allt jag gör vill han också göra.

 

Jag sitter vid köksbordet och är tjugotre år. Mamma lyssnar när jag berättar något, men mitt i allt måste hon avbryta.

"Vänta lite! Johannes, var det gott? Vill du ha mer mat eller är du färdig?"

Jag suckar för att jag inte får berätta klart. Johannes vill ha mer mat, och mer läsk. Han tar den stora PET-flaskan och börjar hälla. Medan han gör det sänker han huvudet för att se hur mycket jag har i mitt glas.

"Hörru, du behöver inte göra precis likadant!" säger jag och ler. Johannes vet att han inte behöver, men vill ändå.

"Jo, det heter likadant!" säger han och fnissar förtjust. Allt jag gör vill han också göra. Och allt han gjort är för alltid förlåtet.